Almedalen

Så har då nästan hela veckan i Almedalen gått. Jag har bara följt den via media. Lyssnade på Mona Sahlins tal och tycker som de flesta att det var ett mycket bra tal. Ett kraftfullt och engagerat tal och det märktes att hon var taggad. Det var viktigt och bra inte minst eftersom opinionsmätningarna dagarna före visade att hon skulle ha ett lågt förtroende. Jag tycker att vi alla som har förtroendeuppdrag i partiet hukar i den offentliga debatten. Vi låter den mediala bilden av Mona som svag få ett allt större fäste i media. Vi har valt Mona som ledare för vårt parti och det är för mig självklart att ställa upp på henne.

Jag tycker att talet var klargörande om skiljelinjerna i svensk politik och det var också ideologiskt väldigt starkt.

Det var dessutom ett tydligt besked till främlingsfientliga partier att vi inte kommer att samarbeta eller göra oss beroende av dom någonstans. Ett besked som inte var oväntat, nytt eller okänt för oss som är aktiva. Det intressanta är att allianspartierna och främst moderaterna inte gett något besked i frågan.


Inte minst viktigt blir det efter Välivaaras (kd) agerande vid senaste Landstingsfullmäktige. Kristdemokraterna i Norrbotten har ju gjort försök att släta ut Välivaaras dundertabbe men hans egna efterkommentarer har ju bara förstärkt tvivlen. Pinsamt är det lindriga ordet för deras agerande.


Åter till Almedalsveckan. Jag tror att de olika politiska partierna har mycket att fundera på över den utveckling som veckan har tagit. Det blir allt mer kommersialiserat och mindre organisationer och politiska partier trängs undan. Jag tror att det är nödvändigt att representanter för de politiska partierna träffas och funderar över hur politiken ska få utrymme nästa år.